Were On Our Way To Wembley, part Two

Idag är det söndagen den 27:e februari 2011. Idag är Arsenal på väg till Wembley och så även Zulu Warriors med deras bihang Birmingham FC. Då vi under gårdagen talade om 98 dagars oordning i Norra London, talar vi idag om snart sex års oordning i N5´s relation till övriga fotbollsvärlden. Eller ganska exakt 2 109 dagars oordning i form av titellös tid och tid utan trofévinster. För det är idag så lång tid sedan vi, den 21 maj 2005 på Millennium Stadium i Cardiff, vann FA-kuppen framför näsan på Alex Ferguson och hans Manchester United. Så lång tid sedan Patrick Vieira satte den femte straffen bakom Roy Carrol i Unitedmålet.

Av de elva i startelvan och de fem på bänken, som var med och vann i Cardiff, återstår nu endast Cesc Fabregas, Robin van Persie och Manuel Almunia. Fabregas startade FA-kuppfinalen tillsammans med Vieira och Gilberto på det centrala mittfältet medan van Persie bytte av honom i den 86:e matchminuten. van Persie slog även en av de fem straffarna medan Almunia satt där han mestadels gör rätt i att sitta.
Både van Persie och Cesc Fabregas har varit frågetecken inför dagens final. van Persie stod över matchen mot Stoke, vilket han nog gjorde rätt i med tanke på det skademässiga högriskmöte en klubb som Stoke City FC innebär. Fabregas fick ont i baksidan av låret under samma match och informationen om hans hälsa har sedan dess pendlat mellan att han kämpar som f-ken med att bli friskt till att det inte blir någon final över till att det kanske kan finnas en liten minichans till spel för honom. Man får anta att total vetskap troligtvis inte ges förrän runt 16.00 i eftermiddag. Almunia utgår vi ifrån kommer bli kvar på den plats han mestadels gör rätt i att sitta på.

För nu skall upprättelse frambringas. Rätt skall vara rätt och rätt är att Arsenal åter skall bli ett lag som vinner titlar och troféer. Vi kan tycka vad vi vill om att våra snoriga småkusiner från N17 tenderat att, i brist på ligavinster, på FA-kuppfinaler och på deltagande i europeiska äventyr, göra denna Carling Cup till deras alibi. Tillverka DVD-filmer av semifinaler och annat ointressant, ja men tjänare. Men nu står vi där vi står, vi står inför Wembleys bitvis även gröna matta och vi gör det med chans att erövra den första trofén på över två tusen dagar.

Vi har chans att bryta en negativ trend till en god. Att avsluta en era och påbörja en ny. Och att visa för oss själva och för den onda omvärlden att vi, Arsenal, det stolta storlaget Arsenal, återigen är ett vinnande lag. Att Wenger och hans små pojkar är på rätt väg, att vinst är det enda som räknas och att vi kommer räkna troféerna i digra pluralformer under den nu ljusnande framtid som, från och med idag, är vår.

Vi skall visa att vi inte viker ned oss, oavsett hur infantilt motståndet än må vara, att vi kan spela som bäst när det behövs som mest och att vi är de som till slut står där som vinnare. Vi skall visa att det är vi, Arsenal, som får det vi vill ha.