Om att vara gäst på Brisbane Road

I boken Fever Pitch, beskriver Nick Hornby laget Leyton Orient som Englands mesta andralag, det vill säga det lag som många fans till så kallade storlag, har som lite sådär när jag har tid över favvolag-light. Orient framstår också som ganska harmlösa och ofarliga att följa med vänster hand, på lagom avstånd både från hjärtat och ditt hjärtas lag. De har även, ända sedan klubben bildades, hållit sig på behörigt avstånd från toppfotbollen och har som största framgång en FA-kuppfinal i slutet av sjuttiotalet.

Men meriterna, eller bristen på dem, i åtanke skulle klubben kunna ha en hyggligt väl rotad förlorarmentalitet långt djupare än deras east end-grannar West Ham. Hammers vilka, som ni vet, blåser bubblor som ändå alltid spricker i slutet, som illustration till sin vinnarbefriade självbild. Så då förstår ni läget. Orients förmodade förlustmentalitet kan ju inte ha blivit bättre av att de blev föregående veckas stora förlorare i engelsk ligafotboll. Inte på grund av dåliga insatser på plan, utan på grund av att det förra fredagen beslutades att nämnda grannar kommer ta över Olympiastadion i Stratford. Konsekvenserna av detta kommer, enligt Orients klubbledning, att bli att klubbens upptagningsområde rejält inskränks av storlaget West Ham, till vilka eventuellt blivande Orientfantaster istället kommer att vända sig för att få sina fotbollsbehov tillgodosedda.

Ja, du förstår själv. Om det inte är lett, men balt, att vara est, är detta ingenting mot hur det kommer att vara att vara Orients och hoppas på överlevnad i skuggan av en allt för närliggande storklubb. Vi kan ju bara gissa oss till hur tongångarna varit om våra debila grannar från N17 hade fått Olympiastadion…

Dock har Orients en sak att glädja sig över. Brisbane Road, eller Matchroom Stadium som den numera heter. Brisbane Road är helt unik så till vida att det är den enda fotbollsarenan i England som också inhyser bostadslägenheter. Mellan samtliga läkare finns bostadshus vilka även bekostat renoveringen av en, och nybyggnationen av de tre andra, av arenans fyra läktare. Det var la roligt då!

Och att få vara gäster på ett sådant unikt bygge som Brisbane Road, det kan inte vara illa. Det är liksom inget rymdskepp precis, inget bygge präglat av dollargrinande mångmiljonärer men heller inget fallfärdigt ruckel. Mer av ett nätt och respektfullt möte mellan gammalt och nytt. Mellan trätak och armeringsjärn. Ett PRO får besök av Unga Örnar, en Carl Bildt går hand i hand med Inga Gill eller en Lilly Allen gästar Pugh Rogefeldts senaste.

Angående Arsenal så hoppas jag att vår näste katalan, Miquel, får kröna denna bäst-i-världen-genomtiderna-vecka, med att göra a-lagsdebut. Eftersom det numera ordinarie mittbacksparet skall sparas till svårare uppgifter, så ser vi gärna att han gör det i sällskap med nuvarande nr 18 (men jösses, snubben har page i FIFA11, dessutom i någon suspekt schvinnad form).

Gibbs får tid till vänster och Eboué rullar vidare till höger. Eftersom vi bör vila samtliga fem barcadräpande sche-ljud, skall Denilson, Rosicky och, varför inte, Chuks Aneke, ta hand om mittfältet. Anfallsalibi lär väl Bendtner och Chamakh, kompletterade av någon av Freeman eller Afobe (skulle inte han ut på lån?).

You win some, you draw some. Så är det att vara Arenal, these days!