Det gör ont när knoppar brister

Nej, det gör det inte. Det gör inte alls ont. Det är ljuvligt, njutningsfullt och fyller dig med en känsla av rättvisa. En känsla av nydaning och universell nyordning. För den stygga katalanska vargen höll på att slita oss i stycken, den läxade upp oss och gav oss smisk på bara rumpan. Vi var 45 minuter från att bli vackra förlorare, 45 minuter från att ha följt en redan utstakad bana och 45 minuter från att bli det som alla ville få oss att bli.

Om Mr Wenger körde ”We shall defend our Island, whatever the cost may be”. Eller om han körde semigospelt “Nu får vi ståpälsen att resa sig och kanske även annat också”, det vet vi ännu inte. Men någonting var det, någonting hände eller snarare, någonting hade hänt. För när D&M lurats med ut ur pubsunket för att frestats till lite tjuvrökande och sedan var färdig med denna tonårsmalör för att återvända till kvarterspangets ”gud vilken fin fotboll de spelar, de där brasselona”, så var det någonting som verkligen hade hänt.

Ett helt annat Arsenal kom ut till andra halvlek. Inte som ett elakt ”nu sparkar vi på allt som springer förbi oss-Birmingham”, inte som ett impotensfrustrerat tisdagsmilan, utan som ett Arsenal som höll på att slå ut i hela sin fulla prakt. Plötsligt var vårt mittbackspar synkroniserat och perfekt klaffande, plötsligt var Jack Wilshere världens bäste spelare under 20 år och plötsligt såg de, bara en liten stund så självgående och konfidenta katalanerna (nåja), stressade, vilse och undrande ut.

D&M höll på att gå ner i splitt över att Arsenal plötsligt hade en målvakt som bara glufsade i sig små katalaner till kvällsmellis. En i övrigt oerhört sympatisk bordsgranne försökte med tricket att barca bara sköt sina skott rakt på målvakten, men han såg nog ändå, trots vissa merseysideska personlighetsdrag, vad som var under uppseglande. En gänglig polack som just lämnat sin finnigaste tonårstid bakom sig, genomskådade samtliga katalanska försök. Han väntade, vågade vänta ännu lite mer och till slut var de tvungna att skjuta just där han visste att de skulle avlossa deras närmast symboliska skottförsök . Wojciech Szczesny, Svenne Banan. Svenna Banan, det här är Wojciech Sczcesny. Visst är det trevligt att träffas!

Till detta visade den store fotbollsfilosofen, den riktige fotbollsfilosofen, att han faktiskt kan matchcoachning. När han tog ut den tidigt varnade Song för en petad och stundtals sömngångande Arsjavin så vred han inte bara om nyckeln i tändningslåset utan även förutsättningarna för vad ske ute på planen. Detta följt av att Den Store van Persie visade världen vad han, under alla fuktkrypande lager av skadefrånvaro och landslagsuppehåll, faktiskt har i sig. Han sköt, sköt och sköt. Missade samtliga försök, men upphörde aldrig att försöka. Du säger målvaktstavla, D&M säger en striker balanserandes på sin absoluta knivsegg. Visst var det även smått poetiskt att RvP´s mål fick följas upp av nämnde Arsjavin som på ett direktskott fick avgöra matchen.

Det är någonting oerhört lidelsefullt att få vara med när en knopp brister. När livet plötsligt blir högupplöst, när livet som i slowmotion bjuder in dig att bevittna en metamorfos, en kläckning eller tillkomsten av en nytt jordeliv.

Nu kommer säkert fc storlag klämma till oss med 2000-0 om tre veckor, men det spelar liksom ingen roll idag. För det vi fick bevittna i går kväll, det räcker. Det var ljuvligt vackert som en len hands lätta smekning en långsamt vaknande sommarmorgon. Ett ord av kärlek viskat i ditt längtande öra, ett löfte om ljusnande framtid eller uträckt hand när du vacklat till.