Stoke City Riot

Det är en märklig värld vi lever i. D&M är inte den person som ägnar sig åt att söka kickar, klättra uppåt och sparka nedåt har aldrig varit grejen och D&M har heller inte karriärens absoluta bästa som första pling när väckarklockan ringer om morgonen. Stress är inget D&M har för vana att ägna sig åt. Inte för att vi kör oss zen-budistiskt filbunkssofta eller endast lever på linser eller deras avkommor. Inte så mycket sökande, rötterna neråt och gräv där du står, då står man också kvar när det blåser snålt. Och då är inte insamlandet av stimuli för att uppnå adekvat stressnivå någonting som D&M söker. Fast så är det ju det där med Arsenal.

Efter två dagars VAB-ande, egen spirande feber i ett allt högre tempo och med den högst respekterade fru D&M sittandes framför TV´n fluktande på högoktanigt fartfylld agentfilm där en kvinnlig huvudroll jagas i något dubbel-, trippel- kvadrupel- whatevvaagentthriller, så blir tillvaron lite i sidled. När Squillaci ger Arsenal en ett-noll ledning, så måste D&M genast gå på toaletten. Det blir liksom för mycket stimuli, för mycket förskjutningar, D&M söker kontakt med tillvarons cementerade pålar genom att gå in på Ars-Swedens forums matchtråd vilken inte över huvud taget svarar utan endast står och snurrar i cirkelläge.

Major Tom to Ground control.

Och där går Cesc Fabregas ut ur matchen, Asjavin löser av en lagkapten som inte alls ser glad ut och D&M´s Arsenalvärld är åter till det normala. Efter att vi, nu när vi vant oss vid Vermaelens absens, i flera veckor sett oförskämt skadefria ut, så är läget tillbaka till det habitalt Arsenalska Adderat till dunk-dunk-dunk, öronsus och för frekventa toalettbesök. En känsla av att väggarna kommer närmare dig, av att taket, så långsamt så att du nästan luras att tro motsatsen, sänker sig ned mot dig och fortfarande bara en snurrande laddningsring när du söker svaret på Cesc´s skadeorsak, graden av illvarsel och graden av förödelse av olyckans konsekvenser.

En halvlek över, en kvar. Stoke fortsätter göra det de gör när de över huvud taget skall göra någonting. De sparkar på allt som sprungit förbi dem och på allt som kommer emot dem. Det finns inte en rödklädd rygg de inte måste trycka ned, inte en vit strumpa som inte skall täcka minst ett blåmärke. Wenger är bara en grinig gubbe som inte pallar högtryck vs Jag har gjort mitt jobb och tagit ut elva spelare som skall spela, är det inte snart dags för ni svartklädda killar att göra ert jobb?
Ett kort delas ut. Och det är Clichy som får det. Självklart. Stoke fortsätter som vilda bufflar springa över de stackars människorna som gjort sig obehaget att beträda Emirates gräsmatta. Som brunstiga skogshuggare skövlar de allt som kommer i deras väg. Som påtända tonårspojkar höga på hormoner och frånvarande föräldrar. Det känns som att se på fotboll ur en liggande cylinder eller som att bli jagad genom en hastigt mörknande snårskog.

Fru D&M´s pang-pang är till ända och hennes puls verkar åter vara nere på tv4-nivå. Herr D&M hämtar mer chips i köket, tuggar i sig det som Jim Carrey åt nötter i Pet Detective och ser TW14 bli lönnmördad av ännu en ondskans väktare. Utburen på bår och Davidsson och Mannen undrar stilla hur länge detta får hålla på. Hur länge galenskapen skall få ha sin frigång. Och så kan den där halvfiguren Pulis med att stå där och skrika, när han bara borde sitta och skämmas för vad han är medverkande till.

Efter dessa tre poäng drar vi en lättnadens suck, vi konstaterar återigen att vi förstår varför Denilson inte fått starta en enda EPL-match denna säsong och nickar åt Bendtner för visat tuggummi. Vi ställer in oss på vänteläge för inkommande skaderapporter och tackar Szczesny, Djourou och till viss del även Song för bibehållen nolla.

I ungarnas böcker säger Bamse att ingen blir snäll av styk...